Jag åker mycket snowboard och på mitt hemmaberg Dundret. Där finns det ett åk som kallas för lårbensskogen. Det åket finns inte i någon pistkarta där det står lårbenskogen. Utan det är en vän som har hittat på det eftersom en kompis körde in i träd och bröt lårbenet när vi var där en vinterdag. Han låg och skrek där tills ambulanspersonalen kom och pumpade i honom smärtstillande. Då började han jojka och prata om att koka köttsoppa istället.
Jag tänker att vi människor är menings-skapande djur. Till skillnad från de andra djuren så har vi ett språk som vi bland annat använder till att hittar på namn för bergen och platserna runt oss.
Vi skapar gemensamma berättelser. Gemensamma berättelser är vad jag skulle kalla för kultur. Och överallt finns det små kulturer i den stora kulturen. Det som brukar kallas för subkulturer. Jag och ni ingår allihop i olika små och stora berättelser som vi hjälper till att återskapa och bygga vidare på.
Lårbenskogen: Det skulle kunna vara en sång eller ett någon annan form av konstverk. Sången lårbensskogen om en kompis som åker snowboard in i ett träd och sen börjar jojka när ambulanspersonalen pumpar i honom morfin.
Det finns någon slags uppfattning om att konst, poesi och musik är något obegripligt som konstnärer ägnar sig åt. Men jag skulle vilja påstå att alla är poeter. Föreställ er en person som pratar helt utan slangord, metaforer och liknelser. Det är ju som någon slags robot. Det är inte så vi människor kommunicerar med varandra.
Personen som döpte det åket på mitt hemmaberg Dundret till lårbensskogen är en poet. Lårben och skog det är två ord som inte har speciellt mycket med varandra att göra. Men de får en mening i den gemensamma berättelse som vi har skapat. I subkulturen snowboardåkare på ett litet berg i Lappland som jag ingår i.
Jag tänker att det är på det sättet jag kan närma mig musik, poesi och konst. Att samla de små berättelserna som Lårbenskogen och sätta in dom i en större berättelse som exempelvis rockmusik. En rocklåt med vers och refräng kanske ett gitarrsolo. Vi känner alla till den berättelsen. Vi vet ungefär hur den går till även om det finns oändligt många variationer på rytmer, instrument, tonval och stilar.
Vi som bor här uppe i norr har en massa berättelser, de finns även om de inte hörs i radio eller syns på tv. De kommer ju att synas och höras här i Harstad hela veckan på Festspillene.
Många som ska uppträda har säkert suttit och jobbat med sitt hantverk under mörkerperioden, Kamosnatten kallar finnarna den för, polarvinternatten säger vi i Sverige, jag vet inte vad det heter i Norge? Det är då vi sitter inne och funderar och skapar. Skriver och slöjdar beroende på vilket hantverk vi tycker bäst om. Det är en tid för eftertanke. Men nu har ljuset återvänt och det är dags att dela med sig av våra funderingar och vår musik. Det är dags att inkludera fler i våra gemensamma berättelser. Det är det jag hoppas kommer hända nu när Festspillene drar igång. Att vi kommer att höra musik och se konst som vi inte har hört förut men som ändå känns bekant på något vis eftersom den är skapad av människor och vi har mycket gemensamt oavsett var vi kommer ifrån eller var vi står. Jag hoppas att alla får en en jätte fin festival.
Lårbensskogen
Du skriker högt, det skär genom skogen
Kroppen är krokigt och knäckt
En gammal vän är yngre än skogen
O gammal har företrädesrätt.
Men vi sätter ner foten slår klubban i bordet skogen ska bära ditt namn
Bära ditt namn, bära ditt namn skogen ska bära ditt namn
När benen ej bär och vi ligger i jorden
Ska skogen få bära ditt namn
När giftet blandas ut genom blodet
Och munnen blir pratig och varm
Då hjärtats sång famlar bland orden
Till blåljusens skenade larm
Men vi sätter ner foten slår klubban i bordet skogen ska bära ditt namn
Bära ditt namn, bära ditt namn skogen ska bära ditt namn
När benen ej bär och vi ligger i jorden
Ska skogen få bära ditt namn